Klimatbomb i Arktis

Jag har i ett antal blogginlägg kommenterat och diskuterat kring publicerade artiklar och program som tar upp problemen med permafrosten och det begynnande läckaget av metangas.

Ett blogginslag ”Klimatet brinner” publicerat den 21 juni visar på den akuta situationen i Sibirien. Vissa kommentarer på bloggens Facebooksida påpekar att det inte är en klimatfråga utan endast en väderhändelse. Detta får stå för de som fortfarande tar klimatfrågan med en klackspark.

I vetenskapsradions program Klotet ”En tickande klimatbomb i Arktis” belyses också situationen i Sverige med inslag från området vid Abisko. Här har man i forskningsprojekt följt utvecklingen med permafrosten under ett antal år. Det som tidigare varit ständigt frusen mark förvandlas idag till blöta sumpiga våtmarker.

Permafrosten medför att vi har en växthuseffekt instängd i marken. Så länge permafrosten består håller sig också den kraftfulla metangasen sig borta från att komma ut i atmosfären. Växthuseffekten från metangas är 21 gånger större än av den koldioxid som blir med förbränningen av fossila bränslen som vi använder.

I SVTs miljöprogram ”Klimatkrisen”, brittisk vetenskapsdokumentär (programmet kan endast ses fram till 18 okt 2020), får man följa vad som sker med den globala uppvärmningen och problemen med bland annat det begynnande läckaget av metangas.


Källa: Bild från programmet Klimatkrisen
när två forskare tänder på metangas som läcker ut genom isen

Rysslands yta består till ca 60 procent av tundra med permafrost, vilket innebär en stor potentiell utsläppskälla av metangas när permafrosten börja smälta. Under sommaren 2020 har man uppmätt en temperatur på 38 grader norr om polcirkeln, vilket är alarmerande.

I Parisavtalet 2015 sattes ambitionsnivån att temperaturen inte skulle höjas till mer är 1,5 grader till 2050. Ser vi på dagens verklighet så måste vi halvera dagens utsläpp till 2030 och den övriga halvan till 2050. Detta medför att det måste ske betydligt större insatser globalt än vad som sker just nu. En fortsättning utan att göra mer än idag pekar på 3-4 graders temperaturökning till 2100. Detta är inget alternativ om vi önskar ett bestående hållbart samhälle.

I klimatmodellen för att reducera växthusutsläpp utgår man från de mänskliga utsläppen, dvs vår förbränning av fossila bränslen. Tinande permafrost ingår inte i modellen. Ju mer permafrost som släpps loss med läckage av metangas desto mindre blir marginalen vi har för att släppa ut växthusgaser från fossil förbränning. Detta om vi skall klara att balansera med målet av högst 1,5 graders temperaturhöjning år 2050.

Det ser alltså dystert ut att nå uppsatt klimatmål om vi inte lokalt, nationellt och globalt gör en storsatsning på att lösa denna centrala framtidsfråga för vår värld.

Mycket går att uppnå med ett annat synsätt och med de storsatsningar som görs i pandemins tecken bör man också kunna satsa helhjärtat på en grön omställning av ekonomin både vad gäller energifrågan och synen på global kontra lokal ekonomi.

Dela gärna inlägget vidare.

Det här inlägget postades i Hållbarhet. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.