Vårt stora behov av sällsynta metaller eller så kallade sällsynta jordartsmetaller har exploderat i den elektronikvärd vi lever i. Benämningen ”sällsynta” är lite missvisande eftersom ämnena inte direkt är sällsynta. Det är mer en fråga om att tillgången av dessa jordartsmetaller finns i mycket små koncentrationer. Ämnena är viktiga i omställningen till ett hållbart samhälle bland annat för eldrift av fordon, batteriteknik och teknikutvecklingen med att minimera teknikprylar. En kort sammanställning av vilka typer av ämnen och tillgången finns i artikel på SGU:s hemsida.
I tidigare inlägg 2021 tog jag upp ämnesområdet kopplat till att vårt transportsystem som är på väg att ställas om till eldrift – ”Batterier till eldrift JA men inga gruvor hos oss” Omställningen medför krav på tillgång på energikritiska metaller som till exempel kobolt, vanadin, litium samt sällsynta jordartsmetaller. Tillgången till de sällsynta jordartsmetallerna sker huvudsakligen genom brytning i Kina som svarar för ca 85 procent av världsproduktionen.
Beroendeställning till Kina
Det finns flera skäl till tveksamhet inför den dominans som Kina har på sällsynta jordartsmetaller. Viktigast ut ett hållbarhetsperspektiv är yttre miljöaspekter, arbetsmiljö och mänskliga rättigheter. Ser man till Kinas dominans idag så har andra aspekter blivit allt viktigare. Detta är beroendeställningen till ett enskilt land där stormaktsfrågan blivit allt mer påtaglig i relationen till Kina. Denna aspekt framgår klart vid seminarium vid Folk och Försvar ”Sällsynta metaller – Stormaktspolitik, beroenden och säkerhetsutmaningar”
Svenska fyndigheter
Det finns ingen produktion av sällsynta jordartsmetaller i Europa idag. Detta innebär strategiskt risker vid avbrott för befintliga leverantörskedjor. Största fyndigheterna i Europa finns i Sverige, med LKAB som signalerat att man hittat Europas största fyndighet av sällsynta jordartsmetaller, se SVT:s reportage. Fyndigheten finns i anslutning till den nya järnmalmsfyndigheten, vilken varit orsaken till flytten av hela Kirunas centrum. LKAB beräknar att man framöver skall kunna bidra med utvinning av 30 procent av hela Europas behov av sällsynta jordartsmetaller. Detta är emellertid inget som kommer att ske i morgon då företaget räknar med att det kommer att ta 10-15 år innan en brytning kan påbörjas.
Varför inte återvinna?
Vi har idag en betydande skrotning av uttjänta elektronikprylar innehållande bl.a. sällsynta jordartsmetaller. Detta medför att det är naturligt att ställa frågan varför man inte återvinner dessa svårtillgängliga ämnen. Ett argument är att ämnena finns i låga andelar i de komponenter där de används och därmed blir kostnaderna höga för återvinning och återanvändning. Detta är ett vanligt argument för att inte återvinna då den jungfruliga råvaran av sällsynta jordartsmetaller är billigare än att upparbeta förbrukade produkter. Det som ofta krävs är politiska beslut med lagstiftning som styr upp vår syn på hur vi bör hantera återtag av ämnen från våra ”slutkonsumerade produkter”. En fördjupning kring återvinning och brytning hittar man i blogginlägg på Supermiljobloggen.
Möjligt med miljöanpassning?
All gruvbrytning medför en klar miljöpåverkan som inte går att bortse från. Detta har jag också visat i ett antal tidigare blogginlägg bland annat ”Gruvdrift eller rovdrift”. Det man måste framföra är att europeisk och svensk konsumtion av varor och tjänster skall inte ske på andra länders bekostnad där miljöfrågor har en lägre prioritet än här hemma.
Det väcks nu protester vid de platser där brytning är tänkt för sällsynta jordartsmetaller. Detta gäller planerad gruva vid Norra Kärr i Gränna. Där finns en av världens största fyndigheter av tunga sällsynta jordartsmetaller, kolla in SVT Nyheter ”Konflikt om planerad gruva i Gränna”. Man är bland annat rädd att förgiftat lakvatten skall förorena Vättern som är en stor dricksvattenreservoar. För fyndigheten i Kiruna finns det en uppenbar konfliktsituation med renskötseln, vilket gäller all ny gruvbrytning i norra Sverige. Detta är en klart befogad problemställning då renbetesområden kontinuerligt har krympt av att gruvverksamheter har utökats under de senaste årtiondena, kolla in SVT Nyheter ”Oro efter LKAB:s gruvbesked: Hotar renskötselns existens”.
Foto från DN artikel: Renskiljning i samebyn Gabna utanför Kiruna Foto: Eva Tedesjö
Miljöproblemen med brytning av malm är bara en del av framställningen till färdig produkt. SLU har deltagit i ett forskningsprojekt via EU med att utveckla en miljöanpassad metod för att extrahera sällsynta jordartsmetaller från en lösning med hjälp av magnetiska nanopartiklar. Artikel om denna teknik är publicerad 2017 under SLU-nyhet. Tyvärr har jag inte kunnat spåra upp resultat om utfallet med tekniken i praktisk tillämpning. Med avseende på den långa startsträcka som gäller för tillståndsprocessen så bör det dock vara möjligt att få fram metodik som medför mer miljöanpassad framställning än vad som finns i dag.
All ny grön omställning i Sverige både vad gäller gruvdrift, solcellsparker och vindkraftsparker innebär långa tillståndsprocesser. Denna stäcker sig ofta över ett tidsperspektiv på 10-15 år. Det är naturligtvis betydelsefullt att alla moment och aspekter utreds. Från fall till fall kan dock säkert processen ske snabbare med tanke på att tiden vi har på oss för den gröna omställningen med klimatfrågan i fokus har en deadline.
Not in my backyard
Jag avslutat på samma sätt som tidigare blogginlägg, vilket fortfarande i högsta grad gäller;
med att konstatera skall den gröna omställning klaras för att motverka klimatkrisen, som vi är mitt i, så måste man kunna hantera en gruvnäring av sällsynta jordartsmetaller även i Sverige. Det väcks naturligtvis protester mot en sådan brytning vilket är klart befogat. Detta medför att gruvbrytningen också måste ske med en bred insyn för alla intressentgrupper så att gruvbrytningen och produktionen sker på villkor som alla kan acceptera även närboende/lokalbefolkning och renskötande samer.